..ibland blir jag fundersam över allt det vackra.. hur kan jag ha ögonen för det..och ibland bara se det fula..är kärlekslängtan så stor att mina fantasier om det evigt underbara gör mig blind och fördomsfri.. eller är det så att det jag ser och känner ärdet rätta. Hur ska jag veta det.. möter en man jag ser honom komma och jag ser honom gå.. jag undrar vad som gör honom så fin och vacker när han en gång bara var en vanlig man.jag förstår faktiskt inte.

trevar i mina virvlande tankar och undrar mer vad jag gör med mig när jag förblindas helt och hållet.. är det min naiva kärlekskranka längtan.. trots alla törnar jag rivit mig mot.. som gör att jag blir så hoppfull. jag vet ju inte. borde jag inte efter alla år veta hur jag fungerar vart jag ska stå hur jag ska göra , vad jag vill och vem jag är... jag är i ständig förändring ibland faller jag tillbaka till intet vara känslan där min värdighet blir inget mer än litet. jag vågar inte ta för mig vågar inte tro vågar inte vara öppen och visa vad jag vill. tror att jag inte får ..men för vem. .vem står och säger att du får inte ..du är inte värd. till andra säger jag så ofta att deär värd allt devill och önskar.. men jag säger det inte till mig själv.. självförnedring antar jag att det kallas.