måndag 28 februari 2011
äntligen så har tystnaden brutits
jag kan le och inte tassa på mina ömma tår längre
ingen bad mig om det
och jag frågar mig varför jag blir sån
behöver jag verkligen så mycket bekräftelse
när jag nu vet .
han lämnar inte mig
han älskar mig
han vill dela livet med mig
han finns hos mig
jag har honom, som han säger
han är underbar min vackra fina man
han har det vackraste hjärtat
det som jag letat och sökt efter
den mest ödmjuka kärleksfulla man jag träffat
jag älskar honom genom tusende år
in i universums virvlande regnbågsspiraler
in i det svarta och ut i det ljusa
i blixtrande fart och ner i det lugnaste vatten
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
