vaknar med känslan i magen jag inte haft på så länge.... dagen känns så lång och jag glömmer andas ibland.. frågar mig hur tid kan vara så tänjbar.. det är nog ingen slump. det är nog en början på en fortsättning som aldrig fick upptäckas. hinner man med att förstå hur det ska tas tillvara så kan det gå riktigt bra.. det kan leda till fontänsyndrom..
Går med små steg fram.. försiktigt och med en tyngd i varje steg ...trots försiktigt...
jag vill inte skynda men rusar i tankarna..rusar med brusande huvud och bubblande känsla och hjärtat slår ibland väldigt fort och jag kommer på mig själv att jag ler .. ser nog ganska fånig ut.. solen har börjat gå upp inom mig igen och det är värmande... ger och får... får och ger och söker och finner och ber och ser och hör och drömmer och väntar och skyndar och jag.. är nog på väg in i något ... jag vill inte komma därifrån .. jag vill vara där till fullo ..i det som gör mig sån.här