..en dag i skogen och en sväng på stan och när jag åkte hem så kom små små snöflingor falnande men jag tror folket skrämde iväg dem för dem slutade falla. och så kom solen tillbaka...

skogen var som vanligt underbar. det var vårens dofter mossa varma trädstammar och fåglarna var ivriga.. dem fanns överallt pigga och sångglada.. mina tankar blir klarare när jag är i ensamhet och naturen.. att blunda och bara vara nära gammalmark och stenar som legat i 1000-tals år.. att sitta på och känna .. dem klarar sig. då gör jag det med.. vad som än händer går det bra.

Ibland får jag känslan av en så stark närhet.. och att det finns ingen annan i bilden.. sen blir jag lurad av mina tankar .. sanningen är ju en annan.. det är sorg och som en örfil av mig själv.

skulle jag gå och aldrig komma tillbaka skulle det ju kanske inte alls vara någon större katastrof.. ensamheten gör mer ont när jag vet att det är så det kanske kommer vara.. inte kommer väl någon förändring egentligen att ske.. är inte det här bara en tillfälligt tid som en dag kommer leda till större ensamhet igen.

jag tänker inte gå ifrån.. men jag tror jag kommer bli lämnad...till slut... hur det än går, säger vi hur det än blir.. ska vi alltid finnas för varandra. är det verkligen så. i all hemlighet. ..ja kanske det alltid kommer vara så. det visar sig. jag tror och önskar med hela min själ och hela mitt hjärta.

Jag tar ett steg i taget och njuter av varje .. så länge jag känner att vi går tillsammans brevid och alltid nära. men på avstånd.