det växer en blomma på min stig.. den sträcker sig mot solens värme och dricker morgonens dagg …

står där på stigen bland trampande skor fötter tassar och  hovar.. rädd.. fast stark i själen och livsglad.

tänker att, sträcker jag på mig med tankar i sinnet om kärlek och tillit händer inget ont. naivt kanske men hoppfullt.

drömmer om natten i månens blå strålar om biet som lockades och drack av dess nektar, önskar det biet igen.

förändring sker, tiden blir knapp, kyla och vind ..värme och torka.. regn och hagel.. den står där ändå.

till dagen kommer då stjälken blir bruten .. nektarn tar slut.. det skirande gröna gulnar och död är det som finns kvar.