jag har fått min sanning att smeka mig på ryggen .. som för att inte skrämmas när den väl han ifatt mig. den fanns där så uppenbar och självklar....och flåsande vände jag mig om och insåg att det inte är någon ide att springa längre. jaga . glömma och ha huvudet inne i ett luddigt moln och bara se det vackra.
min sanning är sårbar. den är bortglömd och dömd av mig att glömmas bort.
varför ... det är ju den viktigaste frågan jag bör ställa mig själv då. svaret blir enkelt nu.. det gör för ont..
ser mig som en sorgfågel på en öde liten karg ö.. hur mycket vännerna än står och ropar så inne i mig är det tomt och kallt och ensamt.
och jag står där som martyrens värsta bästa dotter och vågar inte ta mig därifrån.
lättjefullt kan jag säga att jag älskar .. jag älskar som ett tomtebloss,,, jag vill vara i min känsla av kärlek .. och jag låter det vara så här det är vackert hur det än är.. som en fjäril hoppar jag så från blom pistill till blom pistill.. och fladdrar fram i kastvindar med rodnande kinder.. medan någon som liknar mig, som är jag, står med armarna i kors och är väldigt arg och inte säger ett dugg.. är bara tyst...
När tidens varanden möts från då och nu ..händer det i mig.. det ger mig bilder som får mig att se klart .som får mig att kastas runt och minnas den jag var innan .. just då när allt började.
Jag älskade som en oskuldsfull flicka .. älskade den människa som jag möter nu och som får mig att minnas hur jag älskade då innan .. jag blev tvungen för att ta skydd... älskade utan att tänka att någon kunde få mig att vilja fly mitt ..det jag kallar mig . hon som gungar med glädje och sjunger för full hals utan att tänka att behaga eller inte vara tillräcklig .
vart kommer jag hamna nu.. när jag ser att jag förlorat.. eller är det kanske nu jag har vunnit.. ?