fredag 23 maj 2014

allt har sin tid.. som alltid...

Jag undrar ibland hur jag tar mig igenom alla snirkliga vindlande snåriga stigar..
Och plötsligt bara står där i öppenheten igen..
där livet får plats och luften går att andas utan minsta bekymmer..
Att veta att det är så, ger mig kraft..
mer liv i mitt liv.. mitt inre ..
Jag har varit med dig i alla dina dagar..
från lilla frö till nu..
Och du flyger på starka vingar till ditt eget bo och jag tappar luften..
gråter floder inuti och saknar med varje cell.
Men jag hör din röst ..
Märker din styrka och förstår att det var dags..
du klarar det fint..
Du kommer veta din styrka och märka att du lärt dig för just det här steget.
Vackra fina pojk.. jag älskar dig i evigheter