vad är det som gör mig så innerligt svag ibland.. känner mig otillräcklig på alla sätt.. jag klarar ingenting helt och hållet verkar det som.. får dåligt samvete vad jag än gör.. självkänslan biter mig.. skrattar hånfullt bakom min rygg.. och jag förstår inte.. haha du är dålig ..
Nej jag är bra som jag är säger en annan sida av mig.. men att stå där och kämpa för att det är det som ska vara mitt nu, att vara i det goda ..
du klarar allt du är bra ..
ähh så är det inte.. vad nån än säger ..
inte just nu och inte idag och inte igår eller förrgår eller när var det senast jag verkligen kände det ..
I MIG ...
blir så trött på att kämpa ur det.. tappar kraft att hålla upp mitt huvud.. vill gömma mig bakom någon och det gör jag.. men vill helst bara stå där och vara tyst och blyg och hålla i handen och veta att den här personen älskar mig som jag är, han går aldrig ifrån mig hur lågt jag än faller eller hur högt jag än flyger .. han finns alltid kvar. jag är så tacksam för det .. min kära älskade..
Fast
jag .. hur ska jag tro på mina egenskaper och mitt kunnande och mitt skapande och få det att vara min mittpunkt för att göra en bra sak för mig själv ?
Som gör att jag känner min kreativitet och vet att det här är fasen riktigt bra .. det här kan hjälpa mig och familjen att komma på fötter ekonomiskt. tillexempel..
Att blotta sig själv utan att tappa sig.. det är en så
lindanserskesmaltråd, lika vinglig och balansaktig konst.... suck..
Var börjar man ??
Antar att tankarna för det här, som alltid, gör mig mer insiktsfull och kanske jag hittar ett avstamp och kan ta fart mot höjden igen.. det visar sig..
Måste låta tiden gå och mina tankar få vara.. kan ju inte forsera det hur mycket som helst.. skulle vilja slippa ALLA pressande ord och tankar.. för faktiskt så gör jag just NU så gott jag bara kan.. !!!!!
