det går ju dagar då jag undrar..det är ju så alltid.. vara i det här… slitas i undringar och förhoppningar, önskningar och tankar på att allt blir bra.
Sen kommer stunder av tvekan , misstro, självförakt och tankar om att jag duger nog inte.
Att i slutändan av hela den här resan blir jag den som går från trädet igen.
Tänk mig i ett träd, var sitter jag, var sitter någon annan. vem ser du när du kommer gående och vem klättrar du till när du vill vara vara nära för att skydda, dela upplevelsen med, just nu tror jag att jag snart kommer gå ner därifrån och vandra bort, kanske gömma mig en stund bakom en buske för att se vad som händer. ropar du igen eller glömmer du mig där bakom.
tillslut kanske jag går därifrån … längs med vägen ..bort mot skogen till nästa öppna fält … nästa träd
jag vill inte bli gemförd med, vill inte bli vald, vill vara självklar och egoistisk.. ha för mig själv.
nu är ju underbart vackert.. nuet.. men ..men …!!! Och sen då.. jag säger ingenting mer. det får vara så här ..just nu. . ta vara på det vackra det fina .. mellan fyra ögon händer en hel värld och där växer ett frö. det kan ju kanske gro …i sinom tid. och jag tänker att det får vänta där tills tiden är inne.. vårda behandla det varsamt och hålla det mjukt i min hand.
