Det har varit en så omtumlande vecka .. jag visste inte hur jag skulle klara det.. men jag gjorde det och tiden har sin läkning och allt har sin tid.. jag VET ju det.
Separationsångest från sitt stora barn... det är en så otroligt olustig känsla, massor av minnen fladdrar förbi .. som när han för första gången såg på mig mitt sitt våta skrynkliga ansikte och ögonen alldeles mörka och redan då sökande... när han dansade fram över golvet till barnvisorna vi alltid skulle lyssna på... när vi gjorde fjärilar med målarfärg på vikta papper.. det var alltid så spännande att öppna papperet.. alla sagostunder med närhet och gos... minns den lilla handen som höll min när vi somnade på kvällen.
ifrån dessa minnen till den värld som nu pågår .. när skrik och våldsamt beteende och ord som ..GÅ!! BRY DIG INTE !!! JAG SKITER I DIG!!! LÄGG DIG INTE I!!!
Allt tyder på att klippa navelsträngen och det med råge.. jag måste ju gå igenom det här och han med han är på väg att bli självständig och lär sig ta sig fram i livet. jag önskar bara att jag lärt honom vart han ska hitta sin styrka och visat honom när han ska vara insiktsfull och tänka .. att han förstår vad som är rätt och fel och hans val för livet är givande och växande .. min största rädsla är att han gör ett snedsteg som gör att han hamnar lågt och att det kräver mer än han förmår att ta sig upp igen.
Jag kan inget annat än stå bredvid och vara till hjälp när han vill..